Sigillstampen

Sigillstampen inspirerar

Det som främst sporrade till bildandet av Gillet var ett fynd som Axel Ejwertz hade gjort på Nationalmuseet i Köpenhamn. Under sina arkivstudier på 1940-talet hade han där hittat uppgifter om en sigillstamp från det medeltida Laholm.
I sigillstampens mitt ses Konung Knut på sin tronstol omgiven av ett textband:

”Sigillum – sti kanuti regis et mrs i Lauholm”
– sigill för den helige Knuts, Konungens och Martyrens Gille, i Laholm
.

Stampen hade hittats i slutet av 1800-talet av en fiskare från Mellbystrand som arbetade som dagkarl hos en lantbrukare i Nyby. Under arbetet hittade han en märklig tingest som efter att han rengjort den befanns vara en sigillstamp – S:t Knuts Gille i Laholms sigillstamp.

Han sålde föremålet till dåvarande kopparslagarlärlingen Bernt Jönsson som efter ordentlig rengöring sålde den vidare för fem kronor till journalisten, H.F. Löhr, på tidningen Sydhalland. Han i sin tur tyckte att föremålet skulle passa bättre på Rigsmuseet, nuvarande Nationalmuseum, i Köpenhamn eftersom Halland ju var danskt när sigillet hade varit i bruk. Löhr sålde därför, 1898, sigillstampen för hundra kronor till museet, som daterade stampen till ca. 1425.

Sigillstampen tillhör numera Nationalmuseet i Köpenhamn och förvaras på avdelningen för ”Danmarks Middelalder & Renaæssance” med diarienummer D3816.

Under 2009 har Nationalmuseum tillverkat en kopia av Sigillstampen åt Knutsgillet i Laholm. Denna sigillstamp kommer fortsättningsvis utgöra en av våra regalier i samband med vår Högtidssammankomst som äger rum den andra lördagen i mars varje år.

Upphittandet av sigillstampen skildrar rektorn Edvin Nilsson, Laholm (1885-1973)
i sin dikt: Uti vår stad. 1969

Jag tror det var på Värnen,
en lantman gick sig att sin åker vända.
Å hör, vad märklig ting som det kan hända,
när man i jorden sätter brukarjärnen.
Han fann en kopparstamp, nej en modern en,
nej, denne var femhundra år måhända.
Till kungens Köpenhamn man lät den sända.
– besen den där, i fall I dit er ärnen.
Där fann man ut dess stora vikt och värde.
Ty av dess inskrift varsnade de lärde,
att den hört till Sankt Knut, det gamla gillet.
Sin pånyttfödelse nu Gillet firat,
liksom en planta, som ur jorden spirat.
Och fröet var det gamla Knuts -sigillet.”